Pansar Alarm

Som en gammal vän

Mon, 14 May 2012 20:11:00 +0200

Saint Etienne/Heading for the Fair (Time and Space Machine Remix)

Gamla, fina Saint Etienne, det är klart att ni levererar.

St Etienne - Heading For The Fair - Time and Space Machine Remix by RichardNorris

Nytt album; “Words and Music”, 21 maj. Det är om exakt en vecka, det.

Bästa omslaget jag sett på länge också:

Det kan bli det bästa på ett tag.

/Mats

Dödsdans

Sun, 06 May 2012 18:14:00 +0200

Death Grips/Hacker

Noise-rap är väl inte min genre direkt, men när kaliforniska Death Grips blandar i lite speedad disco i mixern så blir det ändå något som tilltalar mig.

/Mats

Vecka 17's bästa låtar

Mon, 30 Apr 2012 19:44:00 +0200

Något försenad lista på grund av magsjuka etc. Men här kommer förra veckans fina musikupplevelser i efterhand.

Bear In Heaven had nyligen släppt sin tredje fullängdare, I Love You, It’s Cool, och ett spår som sticker ut från den är låten Sinful Nature. Riktigt storslaget och jävligt.

Purity Rings låt Obedear skrev jag ett spontant inlägg om förra veckan. Fortfarande en fantastisk låt.

Best Coast frågar sig varför man skulle bo någonstans än Kalifornien i låten The Only Place. Ja, jag frågar mig själv det ibland också.

Tillsist avrundar vi med ett funky nummer av Electric Guest. Låten Awake ger mig sköna San Francisco-vibbar med en en svängig basgång.

/Kalle

Renaste ljuden från havet

Wed, 25 Apr 2012 11:33:00 +0200

Purity Ring/Obedear

Purity Ring är numera experter att få mig att prutta ut en liknelse som: “[Purity Ring] skapar dimmiga-hav-ljudbilder där likt ljus från en fyr skjuter en kvinnosångröst fram och visar oss till hamnen igen”. Och det är inte första gången jag använt havet som liknelseverktyg. Jag är ledsen men jag gillar haviga låtar. Ok??? Lyssna bara på Purity Rings Obedear. Då fattar ni.

Mörker+ Hip Hop beats + skör flickröst = dagens trevligaste musikupplevelse.

/Kalle…

…och stora havet

Pixar - Från nicheföretag till vår tids sagoberättare

Tue, 24 Apr 2012 13:46:00 +0200

Allt började med Star Wars. När George Lucas filmade Star Wars - A New Hope 1977 översteg lagrena av film som skulle slås samman för att få rymdskepp flyga omkring i rymden tidigare rekord. För varje lager av film man lade på den andra ökade grynigheten i filmen som även kallas distortion. Detta innebar att ju mer skepp och andra objekt man hade i bilden samtidigt gav gradvis en sämre bild som slutprodukt.

Vad Lucas kom på var att man kan kopiera varje filmlager digitalt och slå ihop alla lagerna digitalt och därmed slippa grynigheten eftersom varje kopia var perfekt och slogs ihop av en dator. Dom som skötte detta var en del av Lucas datoravdelning på Lucasfilm, The Graphics Group. Dom skötte detta uppdrag med bravur och fortsatte göra specialeffekter till filmer som Star Trek II: The Wrath Of Kahn och Young Sherlock Holmes.

Men när första Star Wars triologin var färdig och intäkterna till Lucasfilm dalade samt att Lucas själv befann sig i en kostsam skilsmässa bestämde sig Lucas att sälja av sin datoravdelning. Detta företag blev då uppköpt av en då arbetslös Steve Jobs som nyligen hade kastats ut ur sitt egna företag, Apple. Företaget döptes om till Pixar och skulle sälja high-end datorer för att animera med. Men detta gick inte så bra som förväntat. Datorerna var visserligen enkla att använda i sann Apple-anda men dom var också väldigt dyra. Också i Apple-anda. Så tillslut så såldes hårdvaruavdelningen av Pixar 1990 och nu skulle dom satsa på göra egna animerade filmer.

Redan 1984 hade John Lasseter på Pixar gjort en digital kortfilm, The Adventures of Andre and Wally B, för att show casea vad dom kunde göra med den tidens teknologi. Han fortsatte göra flera hyllade kortfilmer som Luxo JR från 1986 (som innehöll den kommande maskoten för Pixar, lampan) och Red’s Dream från 1987. Men efter att Lasseter och Pixar mottog en Oscar för kortfilmen Tin Toy 1989 som drömmen om en långfilm började gro.

Pixars första långfilm, Toy Story, påbörjades 1991 och Disney visade snabbt intresse att delvis finansiera och distribuera filmen. Efter ett oändligt antal fajter med Disney om hur figurerna skulle framställas (Disneys dåvarande chef, Michael Eisner ville att huvudkaratären Woody skulle vara en riktig skithög och Buzz skulle vara hans offer) och hur mycket av filmen var en Disneyfilm eller ej.

Tillslut kom premiärdagen för Toy Story och ingen på Disney trodde på filmen. Där emot var filmens regissör, Lasseter, och Pixars VD Steve Jobs mer positiva. Det blev en omedelbar succé och Pixar börsnoterades strax efter premiären och värderades till rekrordsummor. Disneys och Pixars relation förblev frostig trots Pixars succéer som A Bugs Life, Toy Story 2 och Hitta Nemo. Men tillsist så köpte Disney Pixar för 7.4 miljader dollar 2006 och deras partnerskap har varit mer stabil.

Vad Pixar har gjort och fortfarande gör är att stå i vägskälet mellan teknologin och konsten. I deras fall måste dom ha båda för att kunna göra det dom gör men ingen tar överhanden. Dom representerar hur teknologin blir mer mänskligt och lämnar teknologientusiasterna mer och mer och blir var mans ägodel. Se bara på dagens smart phones och tablets som inte längre bara är en teknisk pryl utan där upplevelsen av vad den kan göra som kommer i första rummet. Humanismen har börjat befolka våra apparater och vi har börjat förstå dom på ett intuitivt plan och dessutom börjar dom förstå oss mer och mer.

Dessutom är Pixar en av Hollywoods främsta berättare. Dom kan koka ner sina historier så det som finns kvar är bara det absolut mest nödvändiga för att berätta en historia som går rakt in i folks hjärtan. Att kolla på knappt 5 minuter av deras film Up’s första scen är mer emontiellt laddat än de senaste 10 Hollywood blockbusterna jag har sett senaste tiden, sammanlagt. Och detta utan en ända rad med dialog. Återigen är teknologin undanskymd för att helt fokusera på upplevelsen. Jag tänker inte på hur dom har gått till väga för att skapa scenen utan blir helt uppslukad av karaktärerna och historien. Må dom vara en inspiration för andra sago- och historieberättare.

/Kalle

Warm DigitsAlbum: Keep Warm…with the Warm DigitsLåt: Trans-Pennine Express Fina tips från...

Fri, 20 Apr 2012 23:31:00 +0200

Warm Digits
Album: Keep Warm…with the Warm Digits
Låt: Trans-Pennine Express

Fina tips från Kalle. Jag vill ju inte vara sämre så jag ger er lite engelsk elektro/krautrock. Ibland blir man lite glad bara av att läsa om ett bands influenser; i det här fallet bl.a. Can, Neu!, My Bloody Valentine och Kraftwerk. En direkt “nod” till de sistnämnda hittar i alla fall jag i Trans-Pennine Express. Faktiskt så låter den nästan ännu mer som Primal Screams “Autobahn 66” som ju var just en Kratwerk-pastisch. Precis som Kraftwerk lyckas också Warm Digits ge sin elektronika en genuin värme och gör därmed skäl för sitt namn. Visst, det är väl inte nyskapande på något sätt men ibland kan det nästan kännas befriande.

/Mats

Vecka 16's bästa låtar

Fri, 20 Apr 2012 10:42:00 +0200

Veckan som gått har inneburit en renässans för PA. Vi har utökat vårt utbud och detta har gett en vitamininjektion i redaktionens armar. Fin fint det. Men hur som helst så är det fredag och veckans låtar summeras här.

Veckans bästa spår är det Wild At Heart stått för. Bandet består duon Li Stanley och Erik Lindestad som tidigare gick under namnet Cleast Eatwood som gör storartad svulstpop av bästa sort. Bitvis Big Pink bitvis MGMT bitvis MBV. Bra där. Ni lyckades pricka in tre favoritband.

Tycho har vi redan skrivit om men detta spår är en underskön remix av remixgänget Teen Daze som gör hela upplevelsen lite mer… flytande.

Dragonette känner de flesta genom samarbetet med Martin Solveig med hitten Hello. Nu är dom tillbaka med eget material och första singeln inför nya skivan är en danshistoria som passar fredagsvibben.

Marina And The Diamonds släppte sitt debutalbum för ett par år sen och uppvisade stor cross-over potential. Nu kommer andra skivan Electra Heart. Först ut är låten Primadonna. Lyssna även på remixen av B U R N S. Faktiskt strået vassare än originalet.

Barn Owl är ett gäng håriga typer från San Francisco som gör mörk källarrock som kan avsluta fredagsnatten på ett fuktigt och storartat vis.

/Kalle

Liverpool i våra hjärtan

Thu, 19 Apr 2012 11:16:00 +0200

Ett retrospektiv om The Beatles konceptskiva som aldrig blev

Efter att Bob Dylan slog igenom som folksångare i allmänhet och som rock rockartist i synnerhet förändrades vokabuläret inom popmusiken. Från att pop skulle avhandla lätta ämnen som kärlek och solsken så kunde låtskrivare skriva om nästan vad som helst. Detta påverkade alla från The Birds, The Who och inte minst The Beatles.

Från 1965 och framåt började Lennon och McCartney ta upp ämnen som döden (In My Life), relationsproblem (We Can Work It Out), sinnesexpantion (Tomorrow Never Knows) och att försöka få en bok utgiven (Paperback Writer).

Efter att The Beatles bestämde sig att sluta turnera i slutet på sommaren 1966 så tog dom den längsta pausen dom haft sedan 1962 och var och en av medlemmarna begav sig ut för att göra sin egen grej i några månader. Lennon medverkade i filmen How I Won The War, McCartney skrev musiken till filmen The Family Way, Harrison övade på sitar och Starr tog det lugnt.

När bandet samlades igen i november hade Lennon skrivit den sjävbiografiska Strawberry Fields Forever och McCartney likaså sjävbiografiska Penny Lane. Båda verken var inspirerade av riktiga platser och upplevelser av bägges upplevelser och uppväxt i hemstaden Liverpool. Strawberry Fields Forever lyckades förmedla den förvirrade känslan av att växa upp och att hitta sin plats i världen och samtidigt snegla bakåt till barndomens sommarfält då allt var bara ”nothing to get hung about”. Penny Lane är däremot har inte samma känslomässig koppling men förmedlar en nostalgi utan att vara sentemental om barndomens kvarter: ”Penny Lane is in my ears and my eyes/There beneath the blue suburban skyies”.

Då dök idéen upp att göra en konceptskiva om Liverpool i samma stil som dom två nyskrivna låtarna. Alla i bandet inklusive deras producent George Martin var entusiastiska över idéen. Det låg helt rätt i tiden med idéen att expandera synen på hur en popskiva kunde fungera och framföra.

Tyvärr närmade sig julhandeln och bandets manager Brian Epstein pressade bandet på en singeln att ge ut i samband med det. Efter mycket vånda fick bandet överge planerna för Liverpool-projektet och släppa Strawberry Fields Forever och Penny Lane som en dubbel A-sidig singel. Bandet fortsatte därefter skriva låtar utan koppling till Liverpool och slutligen landade med LP’n Sgt Peppers Lonely Hearts Club. Skivan har kallats för den första konceptskivan inom pop men är i själva verket en skiva som knyts ihop med introt Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band som övergår till en presentation av ”Billy Shears” som sjunger With A Little Help From My Friends och sedan avslutas med Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band Reprise som föregår extranummret A Day In The Life. Där i mellan är regulära Beatles-låtar.

George Martin ska ha sagt om att överge Liverpool-idéen:

“[It was] the biggest mistake I made during my career with The Beatles”

Inte för att förringa ”Sgt Pepper” som skiva men vi kan bara drömma om hur Liverpool-skivan hade låtit, sett ut och påverkat popen om den hade realiserats.

/Kalle

Lyssna inte på vad mamma säger

Tue, 17 Apr 2012 11:57:00 +0200

Spiritualized/Too Late (låt)

Jason Pierce är tillbaka i god gospelform på nya skivan Sweet Heart Sweet Light. På spåret Too Late funderar Jason över kärlek, vänner och annat som han brukar fundera på. Mäktigt.

Halleluja!

/Kalle

For your health!

Tue, 17 Apr 2012 10:38:00 +0200

Check It Out! With Dr. Steve Brule (TV-serie)

John C. Reilly är vad man kallar en ”birollsskådis”. Sådana kännetecknas av att dom brukar vara män som är begåvade skådisar men som inte har välsignats med ett vackert yttre (läs Philip Seymour Hoffman och William Sanderson). John C. Reilly har har brilljerat i olika biroller sedan genombrottet med Boogie Nights men under senare år har hans komiska talang fått visa sig inte minst genom några filmer tillsammans med Will Ferrell och Adam McKay.

Det är som karaktären Dr Steve Brule i den dadaistiska antikomediserien Tim And Erics Awsome Show, Great Job! som jag har förstått att mannen är ett komiskt geni! Seve Brule är ett barn i en vuxen mans kropp som har tilldelat sig själv en auktoritet för att han är en ”doktor” och programledare för program på en kanal som är USA’s motsvarighet till Öppna Kanalen.

Steve Brule fick en egen serie 2011, Check It Out! With Dr. Steve Brule, som är nu inne på sin andra säsong. Där får Steve utforska sina favoritämnen som att ha vänner, rymden och båtar. Oftast så uttalar han saker och namn fel (broat, bringo, broo och David Dingus) och han brukar göra sig illa på ett eller annat sett. Det är hårfin gräns mellan lyteskomik och surrealism. Det är just Awsome Shows Tim och Eric (Tim Heidecker och Eric Warheim) som är producenter och medskapare av serien tillsammans med John C. Reilly. Tim och Eric har en talang att göra saker medvetet uselt och Check It Out! är inget undantag. Se nedan för ett typsikt Steve Brule-moment.

Check it out, ya dingus!

/Kalle

Lägesrapport v.16

Mon, 16 Apr 2012 20:43:12 +0200

Lyssnar på: Kindness - World, You Need a Change of Mind

Finfin Replacements-cover.

Tittar på: Portlandia, säsong 2. Anti-äktenskap-par går till bröllopsplaneraren. Blir lika roligt som det låter.

Och så ligger det lite tankar och gror om att, så att säga, bredda repertoaren här på PA. Göra om lite. Växa. Watch this space.

/Mats

Vi är tillbaka!

Sat, 14 Apr 2012 08:26:00 +0200

Tycho/Dive (låt)

Hej!

Det var länge sen. Det är det där med tid va. Det är väl en märklig sak. I alla fall. Nu är jag här och bjuder på en vacker melodi av Tycho om det kan trösta lite.

Förresten så är det någon som kan tänkas vilja vara med i Pansar Alarm-gänget och skriva dumheter om musik? Hör av er på pansaralarmblogg@gmail.com!

Hej så länge

/Kalle

De bästa skivorna 2011

Fri, 13 Jan 2012 14:28:54 +0100

Bättre sent än aldrig. Naturligtvis har jag glömt några stycken, men här har ni dem.

1. PJ Harvey - Let England Shake
Det överlägset mest politiska jag har hört i år, ja på ganska länge faktiskt. Har den sällsynta förmågan att krypa under skinnet på en.

2. Me and My Army - Thank God for Sending Demons
Svensk västkustpop för 10-talet.

3. Ringo Deathstarr - Colour Trip
“So High” kan vara årets bästa låt.

4. British Sea Power - Valhalla Dancehall
Det mest självklara i år. Inga konstigheter, bara jävligt bra.

5. Cults - Cults
Lekfullt och briljant.

6. Beach Fossils - What a Pleasure
Så här hade Joy Division låtit om de varit lyckliga och harmoniska.

7. Bombay Bicycle Club - A Different Kind of Fix
Okej, jag överskattade denna. Den bleknade.

8. Deportees - Islands & Shores
Jag hade orimliga förväntningar som naturligtvis inte infriades. Ändå en bra skiva.

9. Space Invadas - Soul:Fi
Årets bästa hiphop/soul.

10. Art Brut - Brilliant! Tragic!
Simpelt och naivt. In a good way.

Bubblare:

Modeselektor - Monkeytown

Noah and the Whale - Last Night on Earth

Cut/Copy - Zonoscope

/Mats

Real Estate - It’s Real Någon har sagt att musiken ligger...

Fri, 02 Dec 2011 08:22:04 +0100

Real Estate - It’s Real

Någon har sagt att musiken ligger mellan noterna. Eller något liknande. Eller så hittar jag på. Hur som helst kan avskalad och nerstrippad musik vara väldigt uppfriskande. Om än motvilligt uppfriskande. Jag har vant mig med full attack in-your-face produktioner under de senaste åren så jag kan nästan bli lite rastlös när jag först börjar lyssna på en låt som It’s Real. Det är lite som när jag och familjen kör TV och internet fritt på torsdag kvällarna. Hjärnan vill fortsätta med den vanliga nivån av över överstimulering och orkar inte tolka eller fylla ut tomrummen. Men efter en stund kan jag slappna av och fylla i det som är mellan noterna själv. Inte för att Real Estate är överdrivet minimalistiska á Arvo Pärt men i pop standarder är dom det. Enkla trumma, bas, gitarrslinga och sång är ganska standard för Ridgewood, New Jersey kvintetten. Det kan räcka gott det.

/Kalle

Real Estate på Spotify

RAC - 1979 Smashing Pumpkins var ett av mina absoluta favorit...

Wed, 02 Nov 2011 09:59:54 +0100

RAC - 1979

Smashing Pumpkins var ett av mina absoluta favorit band på 90-talet. Jag dyrkade Billy Corgan och jag försökte desperat att kopiera hans gitarrsound och försökte traggla mig igenom riff från Siamese Dream och Mellon Collie & The Infinite Sadness. Mycket av bandets låtkatalog känns just väldigt 90-tal utom några få undantag. Ett av dem är 1979. Den levde vidare på mina brända CD’n och playlists år efter att jag kände att Smashing Pumpkins hade passerat sitt bäst-före datum. 1979 skildrar tonårsnostalgi på ett så osentementalt och poetiskt vis med en hoppfull mellankolli. I vanlig Corganskt vis målar han upp bilder isället för att ha en rak berättarröst. Raden “…we don’t even care to cure these zipper blues” för mig tillbaka till tonåren med flottigt hår och trasiga jeans. Det är en av bandets mest poppiga låtar och har ett okarakteristiskt enkelt arrangemang som ännu låter bra.

RAC är ett remixkollektiv som har gjort en stäng av bra remixar under de senaste åren. Här är några exempel. Men spåret i fråga är en renodlad cover. Den har kallat på fina 80-tals blippiga synthar och torra trummor som ackompanjeras av sång från en av RAC-medlemmarnas fru, Liz Anjos. Det är en fin liten homagé till originalet utan att styra allt för långt från den.

/Kalle

RAC - 1979 (MP3)

Kap Slap / E.T. Feels Starry Eyed Jag har mer eller mindre...

Sat, 08 Oct 2011 21:09:24 +0200

Kap Slap / E.T. Feels Starry Eyed

Jag har mer eller mindre undvikit att ta upp dubstep i bloggen. Jag hade en period i våras då jag lyssnade det och har absolut hittat fina guldklimpar i flodvågen av dubstep. Men jag har känt att genren har en lite av en gimmick-kännsla över det hela och att alla kommer spy på det inom några månader. Vi är väl mer eller mindre i den fasen redan nu men ibland dyker det upp fin fina bitar jag inte kan låta bli att nämna.

I detta fall är det en DJ vid namn Kap Slap som gör dubstep mashups som är ganska oemotståndliga. I E.T. Feels Starry Eyed har Katy Perrys E.T. fått stå som grund och jag trodde aldrig att jag skulle gilla nått som gjorde det. Sedan dyker Empire Of The Sun upp för att sedan bytas av av Busta Rhymes etc. Någonstans dyker Modestep upp och Ellie Goulding likaså. Det hela är kaleidoskopiskt och omtumlande. Det är som en populär kulturell blender som spottar ut nya fina kombinationer på pop som jag älskar. Kap Slap har gjort en en drös med sköna mashups som hittas på hans webbsida. Det är bara att dyka ner i blendern.

/Kalle

Kap Slap - E.T. Feels Starry Eyed MP3

Nytt med Deportees Nu är det inte långt kvar. Om ett par veckor släpper Deportees sitt nya album...

Wed, 05 Oct 2011 11:26:54 +0200

Nytt med Deportees

Nu är det inte långt kvar. Om ett par veckor släpper Deportees sitt nya album “Islands and Shores”, uppföljaren till magnifika “Under the Pavement - The Beach” som kom för två år sen. Albumet är redan omskrivet och anledningarna är flera. Skivan kommer att släppas som e-bok, Lykke Li medverkar på en låt och förstasingeln som bär samma namn som albumet låter så här:

Deportees – Islands & Shores

Mina förväntningar är minst sagt höga.

/Mats

Dum Dum Girls / Bedroom Eyes Det är snyggt, soligt, enkelt, kul...

Mon, 26 Sep 2011 20:33:00 +0200

Dum Dum Girls / Bedroom Eyes

Det är snyggt, soligt, enkelt, kul och alldeles underbart. Dum Dum Girls lyckas göra något av en så trött företeelse som gitarrpop med starka melodier och dum da-da da, dum da-da da trummor. Så stilsäkert så att jag glider av fåtöljen. Kolla bara på videon här under!

/Kalle

Dum Dum Girls - Bedroom Eyes (MP3)

Whitepandamusic / Midnightnight Life (Kanye West Vs. M83) I...

Sat, 24 Sep 2011 11:36:03 +0200

Whitepandamusic / Midnightnight Life (Kanye West Vs. M83)

I väntan på att M83’s nya album kommer lyssnar jag på Whitepandamusics mashup av M83’s nya singel Midnight City och Kanye Wests Good Life. Jag har alltid förknippat M83 med nu-gaze eller någon annan storslagen genre men aldrig hip hop. Men det funkar alldeles förträffligt!

/Kalle

Whitepandamusic - Midnightnight Life (Kanye West Vs. M83) MP3

Bombay Bicycle Club / A Different Kind of Fix Take the Right One Det här är bra. Det här är...

Wed, 21 Sep 2011 15:27:00 +0200

Bombay Bicycle Club / A Different Kind of Fix

Take the Right One

Det här är bra. Det här är mycket bra. Det är så bra att jag inte vill snacka sönder det alltför mycket. Men det är bra på så många olika sätt. Ja, visst står de stadigt på de brittiska öar de kommer ifrån, och framför allt dess 90-tal med allt vad det innebar. Men samtidigt spretar skivan en hel del åt mer nutida och amerikanska håll; både åt New York-hållet och mer agrara folkrocksmiljöer. Oavsett vilket så låter det fantastiskt.

Äh, vafan. 5/5

/Mats